Vårt
samtal om skuld
Torsdagen
22/10 diskuterade vi skuld. Vi har försökt att sätta in skuld i
ett politisk maktperspektiv, och fokuserat mycket på skuld som
försörjning, men kanske framför allt som enande politisk faktor
och som metod för disciplinering och kontroll. Vi har försökt
skissa en förklaring till skulden och en väg ur den, att använda
den som en gemensam fast punkt för att kunna rubba världen.
Först
och främst behöver vi tala om skuld i två olika bemärkelser:
först har vi skuld i bemärkelsen ekonomisk skuld (skuld av
en ekonomisk karaktär): du är skyldig banken eller i vårt fall
oftast CSN en viss summa pengar. Vad gäller studieskulder ofta
sexsiffriga belopp som vi tvingas betala tillbaka långt upp i
åldrarna.
Men
vi har också en skuld som handlar mer om en bemärkelse av att vara
skyldig, att ha begått något otillåtet, att inte ha gjort rätt
för sig (Någon form av gammal protestantisk moral?), att rent av ha
begått ett brott mot en högre ordning. I den nyliberala samhället
är det är alltid den skuldsattes fel att hen är i skuld och
detta är något skamligt. På så vis blir påförandet av skuld
också påförandet av skam, för att göra en parafras på
härskarteknikerna. Vi ser ett exempel i TV-programmet Skuldfällan
som mest verkar vara en freakshow, där klassföraktet flödar och
allt skylls på icke-disciplinerade individer. Samhällets problem
sätts på utsatta individers axlar.
(Angående
bemärkelsen skuld som skam fanns det ett amerikanskt konstprojekt där
skuldsatta människor fick vara med och berätta och visualisera sin
bild på skuld, för att föra fram deras berättelser, men också
för att lätta upp detta tabu. Att prata om skuld kan innebära en
revolutionär terapi.)
Detta
är alltså de två sidorna av myntet skuld. Förutom denna
sammankopplade dubbelhet måste vi prata om skuld som en metod för
kontroll. Även detta bör vi se på två sammankopplade sätt: först
har vi den moraliska eller symboliskt psykologiska aspekten, där den
som får också sätts i tacksamhets- eller lydnadsskuld till den som
ger. En form av väldigt laddad och påträngande byteshandel där
den som ger hjälp köper sig lydnad. Skuldsättningen är en
disciplinering. Den andra sidan av kontrollen är mycket mer konkret
och handlar om ekonomiska faktorer: det är svårt att bita den hand
som utfodrar dig.
Moralisk
kontroll: Detta är för det första väldigt uppenbart kring
1800-talets välgörenhet, går du in och läser i
välgörenhetssällskapens dokument så diskuterar välgörarna där
de fattigas moral, hur de lever, kontrollerar dom in på bara livet
och gör en historia av speciellt kvinnornas sexualliv. Foucault
skulle beskriva detta som en typisk sammankoppling av makt och
vetande. Det som avgör om du får hjälp är hur mycket du lever upp
till makthavarnas krav på sedlighet, och får du hjälp är du också
skyldig att vara ”dygdig”. Men vi ser också samma element
i den progressiva välfärdsstaten. De rättigheter välfärdssamhället
garanterade sker inom ett maktförhållande, där en utsatt individ
får till skänks av en stat (snarare än att de är materiella
fördelar tillkämpade av en självständig rörelse):
välfärdsstaten innebar alltid att den som fick hjälp sattes i
skuld till samhället. I bakgrunden fanns alltid den historiska
byteshandeln: för den sociala freden och välfärden
socialdemokratin innebar fick arbetarklassen ge upp sina
revolutionära anspråk. När systemet ger oss smulor blir vi
skyldiga att vara lojala mot det.
Ekonomisk
kontroll: För det andra utgör skuldsättningen också en
väldigt konkret form av makt: nämligen att skuldsättningen och
upplåningen har en tendens att köpa potentiellt radikala element in
i systemet. Du har inte samma tendens att vara revolutionär som du
är uppbunden i ett stort lån, om din framtid beror på det här
samhället så kommer du inte vara lika ivrig att krossa det. Har du
dina pensionspengar i fonder på börsen blir du beroende av
kapitalets tillväxt för att överleva. Detta är en strategi som
den amerikanska överklassen har använt: genom att köpa upp den
potentiellt revolutionära arbetarklassen, genom att garantera den
lån till villor och bilar, förvandlades den från en grogrund för
radikala rörelser till en passiv klass dominerad av en
medelklassidentitet.
Avslutningsvis
måste vi se skuld som något som kopplas samman med myndighet, med
huruvida man ska få styra över sig själv, vara en aktiv medborgare
på lika villkor. Fattigdomslagstiftningen under 1800-talet gav inte
de som ”levde på det allmänna” rätt att bo och flytta som de
ville, och socialbidragstagare fick inte rösträtt fören 1945. På
ett nationellt plan ser vi hur ett skuldsatt land som Grekland får
sitt självbestämmande tagit ifrån sig. Den som är satt i skuld är
inte fri.
***
Denna
analys av skuld måste sedan bindas samman med vår verklighet som
studenter. Lås oss göra ett försök. Först behöver vi söka
efter den materiella grunden för studentskapet: vad är det som på
ett materiellt plan utmärker vår tillvaro som studenter? Enbart det
faktum att vi studerar räcker inte, utan det som bestämmer vår
position i klassamhället är inte vad vi på ett allmänt plan gör
utan vilket relation eller position vi har inom produktionen och
kapitalströmmarna. Ur detta perspektiv blir det som håller oss
samman ur ett materiellt perspektiv är att vi lever på vår egen
skuldsättning.
Vi
ställs alla inför CSN och skuldsättningen.
Många
studenter lever i en förnekelse av sina skulder. När brevet från
CSN varje år kommer för att berätta för oss hur skulden vuxit
under året hanterar vi det snarare genom förträngning än genom
vrede. Vi oroar oss, men är i grunden övertygade om att vi lever i
den bästa av alla världar och skuldsättningen är priset för den
så kallade fria utbildningen. Detta i kombination med att akademien
idag är en icke-plats av genomströmning, utan identifierande
funktion (i ett arbetssamhälle definieras människor utifrån sina
arbeten, och studenter anses vara på väg att bli något, men de
anses inte vara studenter. Studentskapet får inte ett eget värde.)
gör att vi ofta har svårt att organisera studenter i en radikal
kamp. Det finns dessutom en fördröjning i skuldsättningen, som
försvårar vår organisering: det är inte idag som studenterna
tvingas betala tillbaka sina skulder, utan först när vi redan har
lämnat studentlivet bakom oss får vi betala den skuld som vi har
tvingats ner i. Studentskapets baksidor drabbar oss inte fören vi
har lämnat de studentfabriker där vi lever tillsammans bakom oss.
Vi har i filosofiska termer problem med att bilda en klass för sig,
en självmedveten gemenskap att agera politisk utifrån.
Men
om 1900-talets arbetarklass kunde köpas upp av systemet, och genom
belåning bli beroende av det, är vi inte säkra på att samma sak
kommer att hända med studenterna idag. Anledningen är att vi inte
får alls lika mycket tillbaka för vår skuldsättning. Idag
fungerar universitetet i hög grad som en förvaringsplats, som
håller oss borta från en arbetsmarknad (som inte vill ha oss som
fast anställda, utan istället vill ha oss som enkelt inringninsbart
prekariat- som så mycket annat är detta är styrkefråga) och
istället hålla oss lugna i en studentbubbla av alkohol och
spexighet. Detta medan vi försörjs på vår egen skuldsättning.
Ett system som enbart erbjuder skulder är inte ett system som köper
sig lojalitet. ”Förlusten av det gamla samhället är ingen
förlust för dem, som intet har att förlora i det gamla samhället”
för att citera Marx. De skulder som gav den fordistiska
arbetarklassen fördelar ger oss som högst helt vanliga lönearbeten,
och en därmed möjlighet att långsamt betala av våra lån. Om vi
lyckas sprida denna insikt, och gå från förträngning av skulderna
till vrede över hur systemet skuldbelägger oss, kanske skulden
förlorar något av sin disciplinerande kraft?
Vårt
vapen mot skuldsättningen är skuldstrejken. Idag är den en utopi,
eftersom vi skuldsatta inte är organiserade, och inte har mycket
vapen att sätta bakom ett sådant hot. Detta har vi sett när
skuldsatta har försökt organisera sig i krisens spår, men vi såg
det också i Grekland, som trots en mycket stark vänster inte lyckas
bryta sig ur skuldsättarnas klor. Men vi som skuldsatta studenter
har också styrkor: vi är väldigt många som har våra skulder
koncentrerade till just CSN: CSN kan inte heller sälja vidare våra
skulder som många riskkapitalister gör, utan är fast med dom. En
ensam student är här utsatt, men en enad studentrörelse har
möjlighet att använda skuldstrejken som politisk metod för att
ändra sina livsvillkor och i förlängningen hela den nyliberala
lösningen på överproduktionskriserna. För att kunna göra detta
behöver vi dock skapa studenterna som medvetet politiskt subjekt. Vi
har mycket att göra.
***
Historisk
not
I
bakgrunden ligger alltid klasskampen. Den nyliberala lösningen på
överproduktionskriser har gått ut på skuldsättning.
Kapitalismens
utveckling är fylld av motsättningar. En av de grundläggande
motsättningarna som redan Marx identifierade handlar om hur
kapitalet ska realiseras, alltså hur varorna som produceras faktiskt
ska säljas och på så vis skapa profit för kapitalisterna. Det
ligger i hela kapitalismens intresse att arbetarklassen
(befolkningens flertal) har en relativt hög inkomst, så att de kan
konsumera varorna som produceras. Samtidigt ligger det i de enskilda
kapitalisternas intresse att hålla lönerna för arbetarna nere:
lönerna är en utgift för kapitalisten, och därmed en källa till
konflikt mellan arbete och kapital. Under stora delar av 1900-talet
dominerades Väst av en fordistisk ordning, med en stark
arbetarrörelse och en relativt väl avlönad arbetarklass. Denna
privilegierade arbetarklass var så pass rik att den kunde hålla
hjulen igång genom att köpa det som producerades, och hade det
samtidigt så pass bra att den inte blev revolutionär. 1900-talets
starka arbetarrörelse pressade hela tiden på, och kunde tvinga till
sig allt fler rättigheter, och de minskade klassklyftorna och de
växande välfärdsstaterna är två sidor av samma mynt.
Så
kom 70-talet, och kapitalet gjorde revolt mot den fordistiska
ordningen. Med Thatcher och Reagan i spetsen sköts välfärdsstaterna
i sank. Nu var det slut på en arbetarrörelse som tvingade till sin
rättigheter (och på så vis åt upp kapitalets profit). Men det var
också slut på den privilegierade arbetarklass som kunde köpa de
varor som producerades: reallönerna sjönk medan produktionen bara
ökade. Lösningen på detta blev skuldsättning: att bankerna ger ut
lån till de som egentligen inte har råd, för att hålla
konsumtionen igång. Här sås fröna till de skuldkriser vi sett
under ett antal år. Skulden för systemets motsättningar läggs hos
de mest utsatta.
Det
vi ska ta med oss från detta är hur flexibelt det kapitalistiska
systemet är, men också hur det är fyllt av motsättningar. Många
marxister har förutspått kapitalismens kollaps, men gång på gång
har systemet anpassat sig och hittat nya lösningar. Systemets
motsättningar garanterar dock att dessa lösningar leder oss in i
nya kriser: den krisfria kapitalismen är en myt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar