söndag 25 oktober 2015

Vårt samtal om skuld



Torsdagen 22/10 diskuterade vi skuld. Vi har försökt att sätta in skuld i ett politisk maktperspektiv, och fokuserat mycket på skuld som försörjning, men kanske framför allt som enande politisk faktor och som metod för disciplinering och kontroll. Vi har försökt skissa en förklaring till skulden och en väg ur den, att använda den som en gemensam fast punkt för att kunna rubba världen.



Först och främst behöver vi tala om skuld i två olika bemärkelser: först har vi skuld i bemärkelsen ekonomisk skuld (skuld av en ekonomisk karaktär): du är skyldig banken eller i vårt fall oftast CSN en viss summa pengar. Vad gäller studieskulder ofta sexsiffriga belopp som vi tvingas betala tillbaka långt upp i åldrarna.



Men vi har också en skuld som handlar mer om en bemärkelse av att vara skyldig, att ha begått något otillåtet, att inte ha gjort rätt för sig (Någon form av gammal protestantisk moral?), att rent av ha begått ett brott mot en högre ordning. I den nyliberala samhället är det är alltid den skuldsattes fel att hen är i skuld och detta är något skamligt. På så vis blir påförandet av skuld också påförandet av skam, för att göra en parafras på härskarteknikerna. Vi ser ett exempel i TV-programmet Skuldfällan som mest verkar vara en freakshow, där klassföraktet flödar och allt skylls på icke-disciplinerade individer. Samhällets problem sätts på utsatta individers axlar.



(Angående bemärkelsen skuld som skam fanns det ett amerikanskt konstprojekt där skuldsatta människor fick vara med och berätta och visualisera sin bild på skuld, för att föra fram deras berättelser, men också för att lätta upp detta tabu. Att prata om skuld kan innebära en revolutionär terapi.)



Detta är alltså de två sidorna av myntet skuld. Förutom denna sammankopplade dubbelhet måste vi prata om skuld som en metod för kontroll. Även detta bör vi se på två sammankopplade sätt: först har vi den moraliska eller symboliskt psykologiska aspekten, där den som får också sätts i tacksamhets- eller lydnadsskuld till den som ger. En form av väldigt laddad och påträngande byteshandel där den som ger hjälp köper sig lydnad. Skuldsättningen är en disciplinering. Den andra sidan av kontrollen är mycket mer konkret och handlar om ekonomiska faktorer: det är svårt att bita den hand som utfodrar dig.



Moralisk kontroll: Detta är för det första väldigt uppenbart kring 1800-talets välgörenhet, går du in och läser i välgörenhetssällskapens dokument så diskuterar välgörarna där de fattigas moral, hur de lever, kontrollerar dom in på bara livet och gör en historia av speciellt kvinnornas sexualliv. Foucault skulle beskriva detta som en typisk sammankoppling av makt och vetande. Det som avgör om du får hjälp är hur mycket du lever upp till makthavarnas krav på sedlighet, och får du hjälp är du också skyldig att vara ”dygdig”. Men vi ser också samma element i den progressiva välfärdsstaten. De rättigheter välfärdssamhället garanterade sker inom ett maktförhållande, där en utsatt individ får till skänks av en stat (snarare än att de är materiella fördelar tillkämpade av en självständig rörelse): välfärdsstaten innebar alltid att den som fick hjälp sattes i skuld till samhället. I bakgrunden fanns alltid den historiska byteshandeln: för den sociala freden och välfärden socialdemokratin innebar fick arbetarklassen ge upp sina revolutionära anspråk. När systemet ger oss smulor blir vi skyldiga att vara lojala mot det.



Ekonomisk kontroll: För det andra utgör skuldsättningen också en väldigt konkret form av makt: nämligen att skuldsättningen och upplåningen har en tendens att köpa potentiellt radikala element in i systemet. Du har inte samma tendens att vara revolutionär som du är uppbunden i ett stort lån, om din framtid beror på det här samhället så kommer du inte vara lika ivrig att krossa det. Har du dina pensionspengar i fonder på börsen blir du beroende av kapitalets tillväxt för att överleva. Detta är en strategi som den amerikanska överklassen har använt: genom att köpa upp den potentiellt revolutionära arbetarklassen, genom att garantera den lån till villor och bilar, förvandlades den från en grogrund för radikala rörelser till en passiv klass dominerad av en medelklassidentitet.



Avslutningsvis måste vi se skuld som något som kopplas samman med myndighet, med huruvida man ska få styra över sig själv, vara en aktiv medborgare på lika villkor. Fattigdomslagstiftningen under 1800-talet gav inte de som ”levde på det allmänna” rätt att bo och flytta som de ville, och socialbidragstagare fick inte rösträtt fören 1945. På ett nationellt plan ser vi hur ett skuldsatt land som Grekland får sitt självbestämmande tagit ifrån sig. Den som är satt i skuld är inte fri.



***



Denna analys av skuld måste sedan bindas samman med vår verklighet som studenter. Lås oss göra ett försök. Först behöver vi söka efter den materiella grunden för studentskapet: vad är det som på ett materiellt plan utmärker vår tillvaro som studenter? Enbart det faktum att vi studerar räcker inte, utan det som bestämmer vår position i klassamhället är inte vad vi på ett allmänt plan gör utan vilket relation eller position vi har inom produktionen och kapitalströmmarna. Ur detta perspektiv blir det som håller oss samman ur ett materiellt perspektiv är att vi lever på vår egen skuldsättning.

Vi ställs alla inför CSN och skuldsättningen.



Många studenter lever i en förnekelse av sina skulder. När brevet från CSN varje år kommer för att berätta för oss hur skulden vuxit under året hanterar vi det snarare genom förträngning än genom vrede. Vi oroar oss, men är i grunden övertygade om att vi lever i den bästa av alla världar och skuldsättningen är priset för den så kallade fria utbildningen. Detta i kombination med att akademien idag är en icke-plats av genomströmning, utan identifierande funktion (i ett arbetssamhälle definieras människor utifrån sina arbeten, och studenter anses vara på väg att bli något, men de anses inte vara studenter. Studentskapet får inte ett eget värde.) gör att vi ofta har svårt att organisera studenter i en radikal kamp. Det finns dessutom en fördröjning i skuldsättningen, som försvårar vår organisering: det är inte idag som studenterna tvingas betala tillbaka sina skulder, utan först när vi redan har lämnat studentlivet bakom oss får vi betala den skuld som vi har tvingats ner i. Studentskapets baksidor drabbar oss inte fören vi har lämnat de studentfabriker där vi lever tillsammans bakom oss. Vi har i filosofiska termer problem med att bilda en klass för sig, en självmedveten gemenskap att agera politisk utifrån.



Men om 1900-talets arbetarklass kunde köpas upp av systemet, och genom belåning bli beroende av det, är vi inte säkra på att samma sak kommer att hända med studenterna idag. Anledningen är att vi inte får alls lika mycket tillbaka för vår skuldsättning. Idag fungerar universitetet i hög grad som en förvaringsplats, som håller oss borta från en arbetsmarknad (som inte vill ha oss som fast anställda, utan istället vill ha oss som enkelt inringninsbart prekariat- som så mycket annat är detta är styrkefråga) och istället hålla oss lugna i en studentbubbla av alkohol och spexighet. Detta medan vi försörjs på vår egen skuldsättning. Ett system som enbart erbjuder skulder är inte ett system som köper sig lojalitet. ”Förlusten av det gamla samhället är ingen förlust för dem, som intet har att förlora i det gamla samhället” för att citera Marx. De skulder som gav den fordistiska arbetarklassen fördelar ger oss som högst helt vanliga lönearbeten, och en därmed möjlighet att långsamt betala av våra lån. Om vi lyckas sprida denna insikt, och gå från förträngning av skulderna till vrede över hur systemet skuldbelägger oss, kanske skulden förlorar något av sin disciplinerande kraft?



Vårt vapen mot skuldsättningen är skuldstrejken. Idag är den en utopi, eftersom vi skuldsatta inte är organiserade, och inte har mycket vapen att sätta bakom ett sådant hot. Detta har vi sett när skuldsatta har försökt organisera sig i krisens spår, men vi såg det också i Grekland, som trots en mycket stark vänster inte lyckas bryta sig ur skuldsättarnas klor. Men vi som skuldsatta studenter har också styrkor: vi är väldigt många som har våra skulder koncentrerade till just CSN: CSN kan inte heller sälja vidare våra skulder som många riskkapitalister gör, utan är fast med dom. En ensam student är här utsatt, men en enad studentrörelse har möjlighet att använda skuldstrejken som politisk metod för att ändra sina livsvillkor och i förlängningen hela den nyliberala lösningen på överproduktionskriserna. För att kunna göra detta behöver vi dock skapa studenterna som medvetet politiskt subjekt. Vi har mycket att göra.



***





Historisk not



I bakgrunden ligger alltid klasskampen. Den nyliberala lösningen på överproduktionskriser har gått ut på skuldsättning.



Kapitalismens utveckling är fylld av motsättningar. En av de grundläggande motsättningarna som redan Marx identifierade handlar om hur kapitalet ska realiseras, alltså hur varorna som produceras faktiskt ska säljas och på så vis skapa profit för kapitalisterna. Det ligger i hela kapitalismens intresse att arbetarklassen (befolkningens flertal) har en relativt hög inkomst, så att de kan konsumera varorna som produceras. Samtidigt ligger det i de enskilda kapitalisternas intresse att hålla lönerna för arbetarna nere: lönerna är en utgift för kapitalisten, och därmed en källa till konflikt mellan arbete och kapital. Under stora delar av 1900-talet dominerades Väst av en fordistisk ordning, med en stark arbetarrörelse och en relativt väl avlönad arbetarklass. Denna privilegierade arbetarklass var så pass rik att den kunde hålla hjulen igång genom att köpa det som producerades, och hade det samtidigt så pass bra att den inte blev revolutionär. 1900-talets starka arbetarrörelse pressade hela tiden på, och kunde tvinga till sig allt fler rättigheter, och de minskade klassklyftorna och de växande välfärdsstaterna är två sidor av samma mynt.



Så kom 70-talet, och kapitalet gjorde revolt mot den fordistiska ordningen. Med Thatcher och Reagan i spetsen sköts välfärdsstaterna i sank. Nu var det slut på en arbetarrörelse som tvingade till sin rättigheter (och på så vis åt upp kapitalets profit). Men det var också slut på den privilegierade arbetarklass som kunde köpa de varor som producerades: reallönerna sjönk medan produktionen bara ökade. Lösningen på detta blev skuldsättning: att bankerna ger ut lån till de som egentligen inte har råd, för att hålla konsumtionen igång. Här sås fröna till de skuldkriser vi sett under ett antal år. Skulden för systemets motsättningar läggs hos de mest utsatta.



Det vi ska ta med oss från detta är hur flexibelt det kapitalistiska systemet är, men också hur det är fyllt av motsättningar. Många marxister har förutspått kapitalismens kollaps, men gång på gång har systemet anpassat sig och hittat nya lösningar. Systemets motsättningar garanterar dock att dessa lösningar leder oss in i nya kriser: den krisfria kapitalismen är en myt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar